Perky Nipples – Safe for work

Tittar lite på SVT:s Debatt. Lite roande faktiskt, över gårdagskvällens kebabrulle diskuterades just hur dåligt programmet är i sitt sätt att alltid låta de allra mest ointressanta och mest högljudda ta all plats. Temat för kvällen är i vilket fall Mohammed i Rondellhundsform. Tänker på intet sätt ge mig in i debatten (det gör andra bättre) men Debatt bjuder givetvis på ett antal kommentarer i hög klass.

Killen som är inbjuden att representera islam är lugn och saklig när han frågar Lars Vilks varför denna känner sig tvungen att driva med hans religion och ställer sig tvivlande till att han skulle driva med förintelsen (i en finfin palestinasjal tycker mannen att det nästan är värre att driva med islam än förintelsen). Vilks svar är lite undflyende men han får i vilket fall fram att det är annorlunda; Förintelsen är en historisk händelse medan religion är lite som tomtar och troll – det är ju upp till var och en att avgöra om man tror på  på det. Jag frågar mig, hur ska vi lösa det här egentligen?

Jag byter över till Mauro och Plura på TV8.

Imorgon, eller om åtta timmar, åker jag till Berlin i fyra dagar; dessförinnan måste jag äta upp

• 2l mjölk
• 1 mango
• 1 paket smörgåssalami

Man kan tänka sig att det är så här nya maträtter föds.

Jag tror jag hittat en ny favorit. Marina And The Diamonds är trevligt lyssnande så här i slutspurten av uppsatsen.

Hungry Beast är ett australiensiskt tv-program som vi här i norden endast bekantar oss med via Youtube. Gott så. Nedan är ett klipp på temat Google. Jag vill inte sträcka mig så långt till att hålla med dem om deras liknelse i slutet men visst är det effektfullt men framför allt en intressant skildring av företagets häpnadsväckande utveckling. Behöver jag säga att jag gärna skulle  jobba på Google?

På jobbet ikväll: icke namngivet gym i Uppsala-trakten. Under instruktion med man runt 40 år kommer det. På frågan ”Har du några skador vi behöver känna till?” säger mannen:

Ja, jag var med om ett antal krockar på 90-talet och idag har jag ont i ryggen.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.

Lita aldrig på någon som har något att vinna; lita aldrig på en väns komplimanger, eller en fiendes förolämpningar.

När jag för en gångs skull gör misstaget att hamna framför teven inser jag omedelbums det rätta i mitt i det avseendet asketiska leverne.

Efter en i sammanhanget konstigt nog för kort period av undermålig underhållning skärras mitt en gång så oskuldsfulla sinne av illa förtäckt kommers; i reklam påstår Absolut att ”Doing things differently leads to something exceptional”, när de egentligen menar ”Ignorera allt det negativa med alkohol”.

Vi har såpass inrotat beteende att dricka att man till och med kan kalla alkohol för ett socialt smörjmedel utan att någon reagerar; i många avseenden är alkohol en förutsättning för att träffa främlingar. Samtidigt är alla medvetna om de negativa aspekterna; det räcker med att vara nykter på en fest för att börja fundera över hur man normalt sätt uppför sig, eller en titt på spyorna, tårarna och skrikandet på sista tunnelbanan för att objektivt göra bedömningen att alkohol borde helt enkelt ingen dricka.

Och ja, jag är bakfull.

Ett av bloggens favoritband, The National, släpper nytt i år. Äntligen har de kommit på titel på albumet. High Violet ska det som kommer bli ett av årets bästa album heta och ni hittar den nya hemsidan här. Stereogum, som förövrigt gjort om sin design, skriver ytterst kort om det. Jag håller tummarna för ännu en lågmäld tour de force från Matt Beringer och de andra bandmedlemmarna. Och har ni inte lyssnat på Alligator och Boxer är det dags att ni gör det nu. Det enda negativa är sammanhanget är att vi nu måste vänta till den elfte maj.

Jag ska nu dela med mig av en karamell som jag har sugit på ett tag; händelserna som häri beskrivs är nu veckor gamla, men tidlösa i sitt åtråvärda kränk.

Det föll sig nyligen att jag kommenterade på någon nästanfrämlings Facebookstatus, som ju nu är brukligt, i vanlig ordning med ett skämt som har vissa tendenser till en förolämpning. Svaret jag fick, sobert och undervisande, var som olja på min hybris och ledde mig till att tro att ironin helt flög över hennes huvud.

Tiden gick och liknande episoder utspelade sig; jag blev så utmattad/förblindad av hennes spelade oförstånd att jag bloggade om det – en 2000-tals version av att dra i härtåg mot fredliga grannar. Detta inlägg, där jag i efterhand väldigt pretentiöst beklagar mig över samtidens oförstånd, kommenteras av Jonathan Swift – en enligt Wiki väldigt känd satiriker. Referensen hade tveklöst gått mig förbi, om inte kommentatorn lämnat en studentmailadress; med viss dechiffrering tveklöst hennes mail.

Hänförelsen var total; inte nog med att hon spelat med och i hemlighet faktiskt gjort narr av mig, utan på slutet var hon kaxig nog att lägga ut en sån ledtråd som Jonathan Swift – hon är som Keyzer Söze,  fast betydligt snyggare. Givetvis går jag nu i giftastankar, och det här inlägget är att betrakta som ett öppet frieri till den som uppfyller kraven; jag älskar att bli ägd.

Med skräckblandad förtjusning inser jag att vi har en kontrollmekanism för samhället uppbyggd kring rationella beslut, men ett samhälle till stor del bestående av irrationella människor; just det, Marcus hatar demokrati. Typ.