Perky Nipples – Safe for work

Jag har snöat in på Lars Winnerbäck på sista tiden, vilket lustigt nog har fått merparten av min melankoli att släppa. Den killen verkar vara så jävla deppad att det inte är lönt att försöka förstora sina egna problem längre. I sanning – Lars är den typen av person som börjar gråta när han kommer.

Oaktat hans precis påstådda perversioner är hans texter emellanåt riktigt bra, särskilt om man skalar bort den nästan skämtsamt tunga nedstämdheten. Det gäller att börja på rätt sätt;

1. Hjärter Dams sista sång
2. Stort liv
3. Du hade tid

”Nej, jag lovar, jag är jätteglad”

På sistone har jag lidit av akut tristhet; jag har helt (temporärt?) förlorat min komiska ådra. Trist, säger du. Ja, säger jag. Det värsta är nog att inte ens jag själv tycker att jag är rolig, vilket är extremt illavarslande. I regel säger jag skämt mest för att roa mig själv, men nu har jag inte ens det.

Däremot har jag en bibehållen eller eventuellt kompensatoriskt ökad intelligens; vilket gör att jag uppskattar metafysiska spörsmål i stil med denna. Neurologen Oliver Sacks förklarar hur hjärnan har en tendens att hitta på myter. Alltid kul när folk dissar religion; hädelse är min favoritsysselsättning. För att öka chansen att du klickar och ser på länken ovan följer ett lysande citat.

”It seems to me monstrous that creationism, or so called Intelligent Design, is taught next to evolution or instead of it, and I do think of it as a sort of madness.

Snodd från SMBC

Till våra manliga läsare: varför medför det en sådan tillfredsställelse att vårda ett par skor?

Det finns två slags homofober; de uppenbara, eventuellt våldsamma, förmodligen lågutbildade sorten som med fog sorteras in någonstans bland nynazister och AFAtrasor, samt den andra sorten – den politiskt korrekta.

Ingen (vettig) svensk skulle öppet fördöma homosexuella, utan tvärtom är det här typen av människor som argumenterar för deras rättigheter och berömmer nyutkomna homosexuella, som om det vore en prestation att födas.

Den vanligast förekommande yttringen av de senares dolda känslor rör den sk homoadoptionen. I regel brukar man här invända att dessa barn skulle utsättas för mobbning. Förvisso; men varför skulle dessa barn ses ner på av sina gelikar? Det verkar orimligt att tro att barn föds med en avsky mot bögar, så varifrån kommer den då?

Från föräldrarna förstås – den andra sortens homofober.

Återfinns i hela samhällsspektrat

Nyligen jämfördes jag med en av vår tids store tänkare och snuskhumrar, Sigmund Freud. Utan att veta om det har jag snubblat i mina resonemang och kapat lite av hans idéer om människans natur, vilket känns trist. Som min nemesis och goda vän D direkt men oavsiktligt påpekade är risken överhängande att folk antar att jag håller med honom i övrigt också.

Det stämmer inte. Antagligen.  Kanske. Sanning att säga så vet jag inte, eftersom jag aldrig har läst vare sig Freud,Nietzsche, Artistoteles eller någon annan av de gamla gubbarna. Mest av lathet, förstås, men som en efterkonstruktion vill jag göra gällande att det var för att kunna hitta min egen sanning. Eller som Kalif Umar lär ha sagt om brännandet av Alexandrias bibliotek:

Om dessa skrivelser av grekerna överensstämmer med Guds bok är de värdelösa och behöver inte bevaras; om de inte överensstämmer, är de skadliga och borde förstöras

I vilket fall som helst är det både väldigt tröstande att se sina egna tankar undertecknade av annan än undertecknad, eftersom det tar bort lite av den förkrossande ensamheten i mänsklig existens, samtidigt som det är fruktansvärt deprimerande att aldrig kunna bryta ny mark; eller för att avsluta med visdom ur en annan religion:

Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som harhänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

”Hur hindrar arabiska mödrar sina döttrar från att ha sex innan äktenskapet? Med mus-lim!”

Så fort ett krig pågår (eller snarare så fort media bestämmer att det gör det) ojar sig folk om hur oförståeligt det är; att vanliga människor inte gör så. Oaktat det löjeväckande och potentiellt mycket farliga i att vi aldrig verkar lära oss att det civiliserade bara är ett skal, är det förvånande att folk är så blinda för vardagens tecken. Du behöver bara ställa dig i tunnelbanan när dörrarna öppnas vid rusningstrafik för att se civiliserade människor förvandlas till djur.

Det offentliga rummet har nyligen osat av gammal välbeprövad intolerans. En grupp människor har, på grund av avvikande tankar, smädats och hånats. Jag talar förstås om de stackars Sverigedemokraterna.

Det har länge vart kutym i Sverige att vägra ta en debatt med de främlingsfientliga elementen i svensk politik; man har helt enkelt inte bjudit in dom till festen. Den rådande uppfattningen verkar vara att deras åsikter inte är värda att övervägas; vid sidan av min tafatta mobbningsliknelse går sånt beteende helt enkelt inte ihop med representativ demokrati.

Vad är egentligen risken med att låta SD sitta i morgonsoffan? Att de får anhängare?

Den bistra sanningen är tyvärr att om ökad exponering av ett främlingsfientligt parti leder till att de får fler väljare betyder det bara att det redan fanns liktänkande bland väljarna.

Flaggar för konflikt

Ni vet sådana där album man lyssnat så mycket på att man börjar nynna på nästa låt redan i slutet av den föregående? Parkens debut Länge Leve Parken är ett sådant album. Perfekt i höstmörkret, och perfekt att bryta av Krunegård-knarkandet med. Tack Carl Johan att du påminde mig om ett av 2008:s bästa album (Carl Johan som för övrigt skriver en ruskigt bra blogg från The Land Down Under här).

För några dagar sen såg jag en gothare packa ner sin matlåda, vilket roade mig oerhört – mest åt min egna förvåning. Men det här inlägget ska inte handla om hur dum jag är, utan andras dårskap.

Ju äldre jag har blivit, desto fler subkulturer har dykt upp. Inte för att jag har något emot det, en glassdisk fylld med olika sorters vanilj gör ingen glad. Men ändå; jag kan inte släppa tanken på att en hardcore wigga inte hade kunnat vara en hardcore metalsnubbe om hans storebrors musiksmak hade skiftat, eller om det inte hade råkat vara populärt precis när hans pubishår tog sina första trevande steg ut i perineum.

Om du ska försöka differentiera dig, anslut dig inte till en subkultur, du kommer ändå bara vara en i en mindre mängd.

”Soya-vla japanskt”

Goda nyheter. Idag godkände FCC i USA förslaget om nätneutralitet som de senaste veckorna debatterats flitigt. Går det nya utkastet igenom kommer det i framtiden bli omöjligt för internetleverantörer (inklusive mobiloperatörer) att begränsa åtkomsten till internet för sina kunder, inklusive tjänster som Skype som leverantörerna själva ansett inkräkta på deras verksamheter.

En olycklig ISP?

Operatören AT&T som säljer iPhone i USA gick så långt att de uppmanade sina anställda att mailbomba FCC genom familj och vänner. Mobiloperatörerna säger sig drabbas hårt av den nya typen av datakommunikation som iPhone möjliggjort och en ny lag om nätneutralitet kommer göra det svårt för dem att blockera användare som tar upp mycket bandbredd (till skillnad från internet genom fiber så är kapaciteten för 3G än så länge begränsad, något operatörerna sällan missar ett tillfälle att påpeka.).

Wired skriver här kortfattat om lagförslaget.

Goda nyheter alltså. Eller? Internetaktörer som Google och Facebook må ha lovordat den nya lagen och dess ”positiva effekter” men frågan är om konsumenterna inte kommer drabbas genom minskningar av betalningsalternativ av buffé-typen, det vill säga det som svenska konsumenter idag ser som självklart. Samma Wired skriver här varför detta kan vara en olycklig bieffekt.