Perky Nipples – Safe for work

Vi här på Perky Nipples vill önska våra kära läsare ett riktigt gott nytt år. 2010 kommer bli ett fantastiskt år på alla sätt, och vår målsättning är därefter. Perky Nipples kommer fortsätta kämpa för att fortsätta vara din startsida även nästa år. Vi siktar på 4000 unika om dagen vid årets slut, att försäljningen av vår lettiska kvalitetswhiskey fortsätter växa samt att Marcus spikar tentorna framöver så att han har tid över för att googla svåra ord.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp. Vi försöker i alla fall. Gott nytt år!

Marcus kommentar: En underbart slumpartad sekvens av händelser har lett till att vi avslutar 2009 med vårt 250:e inlägg. Nästan som om vi följde en plan.

Glädjen eder; återigen ska jag berätta vad jag tycker om i ett futilt försök att söka omvända er otrogna hundar,  samtidigt som jag skyddar mig med ett tydligt skönjbart förakt för er förmodade ignorans. Innerst inne är jag alltså mycket känslig – jämförbar med en blomma som har växt igenom betongen, och så vidare, et cetera, mm.

Dagens anmodan rör The Wheel of Time eposet, författat av den i bilingual bemärkelse sena Robert Jordan, som alltså både är död och var väldigt långsam. Jag läste första boken för snart tio år sen och den sista, fjortonde, publiceras om två år.

Varför skulle ni orka ta tag i ett sånt säkerligen otympligt opus, förutom för att Folkpartiet är oroade för er? Först och främst krävs förstås en djupt rotad kärlek till fantasygenren, och för det andra ett djupt rotat hat till fantasygenrens tröttsamma klichéer. Det unika med WoTserien är den otydliga linjen mellan gott och ont, där nationer och politiker sätter sina egna eller landets intressen före kampen mot elakingar – utan att för den delen utmålas som en förrädare. Sagan börjar ganska pittoreskt i ett litet ruralt samhälle med en mindre grupp och utvecklas gradvis till internationella intriger och krigsföring.

I övrigt var gubben förmodligen helt jävla galen; förutom en rik historia och kulturbeskrivning för bokens nutid finns även nedtecknade datum, sånger och festivaler för flera tusen år av uppdiktad historia, som bidrar till bokens intagande förmåga.

Kortfattat; fet bok med magi och krig, läs.

Ormen ovan är både symbolen för evigheten och förklaringen till varför killar tränar yoga

Som vissa av er kanske vet, eftersom jag har sagt det, pluggar jag för tillfället en massa jättemycket; detta eftersom jag, i alla fall i teorin, ska förhöras på fyra terminers läkarstudier.

Man kan argumentera, gnälla och hylla å båda sidornas vägnar vad gäller denna tenta, men en sak som är säker är att jag dricker väldigt mycket kaffe. För att åter ta till ett av Olofs knep kommer nedan en annan skapares alster på ämnet.

Små saker underhåller vid hemkomsten: svenskt skvaller i tunnelbanan, skinkmacka till frukost och SvD på morgonkvisten. Synd bara att tidningen blivit så ful. Jag menar, jag kan inte vara den enda?

Eftersom jag inte är en vanlig människa, utan en sablars läkarstudentspatrask, har jag inte jullov utan pluggar; dagens spellista är skapad med det i åtanke.

Det första ni kommer märka är att den innehåller en hel del jazz. Vid det här laget förväntar jag mig att de mer räddhågsna av er har stängt av browsern och trotsigt vridit upp volymen på er Black Eyed Peas. Till er som är kvar; välkomna. Jazz är soft, men tar lite tid att uppskatta – ungefär som whisky, öl, kaffe, tobak, samlag och allt annat man har lärt sig att längta efter genom åren.

Det andra respektive tredje ni kommer märka är att den innehåller en hel del klassisk musik, samt att ingen sjunger. Samma resonemang som ovan gäller; njut, bara njut.

Trots att i ligger långt ifrån a på tangentbordet förväntar jag mig galet mycket hits idag

När jag vaknade för en timme sedan hade jag under bråkdelen av en sekund ingen aning om vem jag var; när minnena av mitt liv strömmade tillbaka kände jag mest en slags förvånad besvikelse. Antingen är jag sjukt bra på att drömma, eller så behöver jag mer glädje i vardagen. Eller så behöver jag sova mer.

Julfet och långsam är kvällsskiftet i bloggen något av en börda nu under mellandagarna. Jag känner att vi underpresterar något oändligt. Min dagliga dos powersurfning har utbytts mot soffhäng, senapssill och klappar. Inte helt fel. Luspank efter en termin i Montréal känns konsumtion alltför avlägsen för att fungera som drivmedel. Jag tänker att jag kommer tillbaka – hungrigare än någonsin på triviala nyheter och upphovsrättsrelaterade ämnen. . The Antlers Wake förgyller i Spotify.

En rolig anekdot: Att åter träffa min kollega var trevligt. Han var fullare än vanligt och eftersom det var svårt att föra en vanlig konversation med min vän nöjde jag mig med att fiffla med hans iPhone. En telefon som visade sig innehålla mest spel och applikationer av typen ”Gissa sjukdomen” och ”Matcha utslagen” samt ”Medicinens ABC”. Imponerande minst sagt, hur hängiven en student kan vara!

På grund av omständigheter bortom min kontroll har jag nyligen tvingats genomlida denna vår tids sierska: trailers. Metikulöst orkestrerade för att kittla så många primitiva delar av hjärnan som möjligt samtidigt är det propaganda i paritet med Goebbels, om än med en mjukare världsherreväldestrategi.

Trailers äcklar mig. Allt i dem är specifikt designat för att väcka vissa reaktioner, och den genklang jag ofrånkomligen känner när jag ser dem viskar om en inneboende idioti jag inte vill kännas vid. Propagandaaspekten åsido, så förstör trailers ofta filmer. Mer regel än undantag numera är att i trailern introducera karaktärer, huvudsaklig handling, de bästa skämten, sexscener, alla twists och eventuellt eftertexterna. Den enda anledningen som sedan finns att gå se filmen är att se övergångarna mellan de klipp du sett; slutet vet du redan.

Det är som att halvvägs in i daten bli flashad med ett, säkerligen fint, könsorgan. Det är osmakligt, eventuellt eggande men helt klart mindre spännande än inte ha sett smakprovet.

Igår var jag massivt full, idag är jag massivt bakfull och det vore på tok för oansvarigt att dra lärdom av något ”samband” händelserna emellan. I livet innan fyllan hade jag intressen, ett av dem var film, en av filmerna var The Ten; för att hedra högtiden och mitt skaldande är den presenterad nedan i rim:

Sent en julaftonskväll, när festligheterna var slut,

alla sov, ja rentav porrstjärnorna hade avklarat arbetsdagens skjut

på TV kom The Ten, en i mitt tycke två år försenad debut

jag var trollbunden, begeistrad, road, jag njöt av var minut

ty filmen presenterade med tio sketcher den största religionens budord

med inslag av fängelsevåldtäckt, kärnkraftolyckor och självklart mord

vid filmens slut kände jag mig som en svältande sent anländ till ett julbord

och laddade ner den direkt, medelst mitt tangentbord

Alltså; en film som lämpar sig för alla, förutsatt att du inte är för dålig för att gilla bra film.

Jullovet fortsätter. Jag njuter av det svenska slasket i hemmets trygga vrå. Modern Warfare 2 varvas med godis och Marcus är full. Oroa er dock inte. Vi är snart tillbaka.