Perky Nipples – Safe for work

Detta är det närmaste denna blogg kommer att komma sedvanligt bloggande.

Bitvis drabbas jag av en ytlig men allomspännande depression, som är förkrossande samtidigt som den är, ur det cyniska, lite hånfulla perspektivet som är mitt signum, fullkomligt överkomlig. Ur mitt förstapersons tredjepersonsperspektiv märker jag att jag trots allt skrattar och beter mig som normalt; sålunda tycks depression onekligen vara en missvisande term. Oaktat begreppsförvirringen är en sak säker – under dessa perioder tänker jag väldigt mycket på döden.

Döden, som ju är oföreställbar, är egentligen inget att fundera på annat än genom slutet av dess antonym och kanske främst vad man föreställer sig att man vill ha avklarat; denna ofrånkomliga, fåfänga jakt efter någon form av odödlighet som alstrar så mycket god konst och hemska gärningar. Eftersom jag föreställer mig att jag är precis som jag föreställer mig att andra är, är det inte så konstigt att dessa morbida tankar tycks uppmana mig att skapa – kanske något mer beständigt än en blogg, dessutom.

Vidare, och för att runda av denna raljerande exposition, har jag länge antagit att mina depressioner beror av ingenting alls, bara hormoner vajandes i vinden. En alternativ tolkning som slog mig på hemgången efter kvällens eskapader är att jag blir deprimerad när omständigheter får mig att beröra en insikt eller känsla inom mig som jag skyggar undan ifrån; eventuellt något som jag bör använda som riktning i livet.

Nog blottande; morgondagens inlägg kommer innehålla en kompensatorisk koncentration könsord.

Saturday Morning Breakfast Cereal

En gång i tiden, i det som kallas och kallades Stockholm, fanns en man som kallas och kallades Bellman. På grund av detta finns det också en hel del platser i Stockholm beskrivna i hans visor, inte minst den platsen där min lägenhet numera står; jag kommer nu publicera bitar ur hans verk och därmed oavsiktligt visa på nåt slags förakt för min läsare. Dessutom rekommenderar jag varmt att ni kollar upp er respektive visa, det är det närmaste ni kan komma artificiell nostalgi.

Så höljde min Nymph på Floras Fest, Et enkelt och skiftat flor; Då hon utaf Mollberg buden til gäst Ut til Första Torpet for. Det Torpet lilla, straxt utom tulln, Där kräftan ljustras röd i Kastrulln, Och dit Brunsvikens bölja klar I vatrade vågor sig drar.

Just där innom Torpets högda gräs, På granrisadt farstu-golf, Steg Ulla utur sin gungande Chaise, En Söndag, så klockan Tolf, Vid pass då Jofur åskan bestämt, Och Dandryds klockor pinglade jämt, Och Tuppen gol i källar-svaln, Och Svalan flög långt in i saln.

Få företag kan bygga upp sådana förväntningar kring sina produkter som Apple. Inför onsdagens keynote var förväntningarna så hårt piskade att det rådde hysterisk eufori på många av nätets teknikredaktionerna och de sociala medierna tävlade om att spåna kring den nya platta lilla skärmen som skulle ge alla stackars journalister jobbet åter, bokförlagen framtidshopp och dessutom göra jordbävningen på Haiti ogjord.

Steve Jobs ser självsäker ut när han sedan äntrar scenen. Han konstaterar att Apple gjort mycket bra de senaste åren och att de i sin produktutveckling alltid utgår från att deras idéer ska göra saker bättre än exempelvis en mp3-spelare eller en netbook eller en stationär PC. När han sedan presenterar en förvuxen iPhone med namnet iPad twittrar folk förtvivlat att ”detta inte kan vara allt”. Vi skulle överdriva om vi sa att Apple gjort alla rätt i det här fallet och domen på nätet har varit skoningslös. Ingen multitasking, ingen flash och ett OS taget rakt ur iPhone är underväldigade om inte säga fullkomligt intetsägande.

Med det sagt är ”iPaden” inte bara ett misslyckande. Apple är som vanligt överlägsna när det gäller presentationen – och jag tycker inte heller att den främsta kritiken, den om att iPad utklassas av en vanlig laptop håller. Visst, avsaknaden av multitasking är obegriplig men kommer antagligen implementeras om så småningom. Ipad erbjuder dock användaren (om du är amerikan och beredd att betala för digitala produkter) en fantastiskt snygg arena där du på ett smidigt sätt kan konsumera internet. Precis som SvD skriver här får nu media en naturlig plattform att bygga vidare på och vi kan nog direkt konstatera nischen tablets nu slagit igenom även om Apple lär få svårt att sälja estimerade 10 miljoner exemplar första året.

Det som oroar mig mest är egentligen det faktum att iPad blir så pass stängd. Här är det Apples filformat som gäller, något som kanske är nödvändigt för att flytet som ses i flera videor ska bibehållas och för att det ska gå att ta betalt för de digitala produkterna. Engadget uttrycker sig bra när de skriver att iPad inte är en traditionell PC utan snarare en produkt mer lik teven: du sätter på den och konsumerar tjänster. I det avseendet har Apple skapat något unikt.

Slutligen är den beryktade batteritiden på 10 timmar (vid filmtittande exempelvis) imponerande och nästan det största pluset. Kommer jag då köpa en iPad? Nej, nu när förväntningarna dött bort väntar jag gärna på nästa generation.

Kärt barn har många inlägg, sägs det, vilket alltså är en förolämpning riktad mot Olof. Skämt och spe åsido, Stockholm idag är en stad i kaos, där snön åter men ändå oväntat vräker ner; en dag då man bara vill lägga sig i sängen, dra upp täcket till hakan och ta livet av sig.

Vilket inte särskilt osökt för oss till dagens skiva, Nevermind, kanske en av historiens bästa rockskivor. Utan att på något särskilt sätt utmärka sig vad avser lyrik eller musik gjorde den inte bara Nirvana utan hela grungegenren populär och banade väg för band som Pearl Jam och Soundgarden, och är åtminstone en del i förklaringen till varför Bandit 106.3 kan spela vad de vill.

Skivan består till stor del av de hits som du förhoppningsvis har hört, men resterande spår är åtminstone lika bra och dessutom varierade. Lyssna.

Skidsemestern, eller studentfesten, närmar sig sitt slut. Vi blickar framåt!

Ikväll ”visar Apple sin senaste kreation” som SvD uttrycker det. En hel värld förväntar sig underverk i form av en iTablet som förändrar media för alltid. Kl 19.00 svensk tid. Vad tror ni?

I ”debatten” på ”tidningen” Aftonbladet kunde nyligen ett antingen jävligt dumt eller polemisk tilltag från moderaterna Axén och Rivière läsas, där de med förvånansvärt barskt ton rackade ner på långtidssjukskrivna och numera utförsäkrade Alexandra Johansson och i delvis förtäckta ordalag anklagade henne för att vara lat.

Vid sidan av att vara mycket roande läsning är motivet bakom moderaternas replik mycket intressant; eftersom jag känner igen deras namn förmodar jag att de är rutinerade, vilket innebär att det hela är en slug ploj för att profilera (m) som förespråkare för den förmodligen enligt SIFO stora massan väljare som anser att sjuka i grund och botten är lite lata. Den senare hypotesen är intressant, och dessutom helt omöjlig att motbevisa. Det är fullt möjligt, och enligt min erfarenhet troligt att vissa människor faller till föga och sjukskriver sig lättare; på exakt samma men motsatt vis kan det vara så att en förkylning är oändligt mycket mer påfrestande för vissa än för mig.

Som jag påpekade tidigare är en ledsam konsekvens av vår samhällsmodell att homogenitet förutsätts och förordas; eller med lite äldre och mer svängiga termer: arbetarnas blod smörjer kapitalismens kugghjul. Du behöver inte vara kommunist för att inse det riktiga i det, eller som en av nuvarande Kinas skapare, Deng Xiaoping, sa om kapitalism:

It doesn’t matter if a cat is black or white, so long as it catches mice.

I denna tid då vädrets makter med precision dansar balansgången mellan snö och tö, när kylan påminner ditt bortskämda västvärldsarsle om naturens makt, när merparten av Sveriges 20-åringar är på väg till Thailand, då händer också något hemskt någon annanstans.

Ungefär sen jag var 17 och jag fick min första lön har jag gett till välgörenhet; växlande summor, växlande välgörenhet, alltid så att det sved. Beroende på ett rent arbiträra ställningstagande kan det betraktas som ädelt eller bara väldigt dumt – det senare särskilt ur ett evolutionärt perspektiv – men med tanke på att det alltid känts helt självklart förmodar jag det är en rest av socialistisk dagisuppfostran, eller åtminstone att jag läste Bamse med vurm och bravur i unga åldrar.

Oaktat mitt juvenila insåg jag nyligen att jag inte har skänk pengar till Haiti; från att genuint bry mig om främlingars välfärd, har jag blivit helt blasé – inte till främlingarnas välfärd, utan till insatsen. Efter åratal av till synes resultatlöst givande har jag gett upp.

Med den väldigt kategoriska blicken jag föredrar finns det fyra förhållningssätt till omvärlden, med två faktorer: huruvida du inser hur mycket världen kan suga, och om du väljer att agera på det eller ej. Ålder, omständigheter eller jag själv har placerat mig i det medvetet apatiska facket: det kan jag inte tillåta.

Nytt år, ny lägenhet, ny söndag; dags att skapa en ny programpunkt. Frekventa, uppmärksamma läsare känner väl till min avsky för trailers, och rimligt nog sträcker den sig även till filmposters. Detta, kopplat med min absurda övertro till min förmåga att analysera, tjänar som bas till detta påfund där jag ur en poster allena ska utröna så mycket som möjligt om filmen, för att senare se filmen och hitta på bortförklaringar till varför jag hade fel.

Filmen kommer handla om hur Alec Baldwin har legat med Meryl Streep i ett av hennes svaga tillfällen; kanske har hon precis bråkat med sin man, som jag antar är Steve Martin, eller så skedde förförelsen vid ett känslosamt ögonblick som hennes dotters bröllop. Vi kan förmoda att de har legat tidigare.

Baserat på de karaktärsfack som är kutym i Hollywood är AB nästan säkert en stekare, en hankatt, en playboy och SM en ganska fånig, ganska fjantig, ganska komisk kille som MS är gift med eftersom hon efterfrågar en säker framtid för sin dotter, sin son eller sin katt.

MS kommer direkt inse sitt misstag och dra därifrån, men efter lite förväxlingar et cetera kommer de på slutet både inse det värdefulla och unika deras förhållande har eller hade; även SM kommer inse detta och låta henne gå.

Filmidéen kommer, förutom en girig och klok insikt i vad medelålders människor vill se för filmer, ur långdraget och oproduktivt Facebookande.

Jag tror förstås att jag har rätt; tror ni?

True love cast out all evil.