Perky Nipples – Safe for work

Med en smak mer utan udd än ett samlag med kondom kunde min första tillagade måltid i nya lägenheten avnjutas: tortellini, utan buljong, utan salt, fullkomligt underbart. Då detta mest basala av behov är avklarat kan jag hatnjuta av min extrema trötthet, än mer påtaglig i den postprandiella dåsigheten.

Anledningen till mitt pausationspredikament är enkel och i vanlig ordning givetvis bortom min kontroll; istället är det den okända kursledningen, etablissemanget i dess närmast tillgängliga apparition som klandras. Från i morse till tids ände börjar skoldagen kvart över åtta, i Huddinge.

Denna enligt utsago evidensbaserade utbildning väljer här att ignorera flertalet studier från det egna lärosätet; det faktum att sömn-avsnitten på neurokursen började en halvtimme senare än resten av kursen ger ett hum om den aktuella forskningen där inom. Trots det läggs undervisningen okristligt tidigt av skäl jag misstänker är helt och hållet principiella – det anses fortfarande klandervärt att ta sovmorgon.

Antagandet att alla människor har samma dygnsrytm är lika godtyckligt som nödvändigt, då evolutionärt tryck torde ha funnits att skapa en nattvakt inom ett tänkt grottsamhälle. Med ett större, mer avancerat samhälle kommer av administrativa skäl en infasning av individens vanor i mängden – och alltså en dagsljusbaserad rytm som i dagens läge är obsolet.

Dagens teknologi möjliggör ett skiftsamhälle; då hade det tagit mer än en morgon innan jag längtade tillbaka till preklinpluggets sovmorgnar.