Comfortably Numb
I denna tid då vädrets makter med precision dansar balansgången mellan snö och tö, när kylan påminner ditt bortskämda västvärldsarsle om naturens makt, när merparten av Sveriges 20-åringar är på väg till Thailand, då händer också något hemskt någon annanstans.
Ungefär sen jag var 17 och jag fick min första lön har jag gett till välgörenhet; växlande summor, växlande välgörenhet, alltid så att det sved. Beroende på ett rent arbiträra ställningstagande kan det betraktas som ädelt eller bara väldigt dumt – det senare särskilt ur ett evolutionärt perspektiv – men med tanke på att det alltid känts helt självklart förmodar jag det är en rest av socialistisk dagisuppfostran, eller åtminstone att jag läste Bamse med vurm och bravur i unga åldrar.
Oaktat mitt juvenila insåg jag nyligen att jag inte har skänk pengar till Haiti; från att genuint bry mig om främlingars välfärd, har jag blivit helt blasé – inte till främlingarnas välfärd, utan till insatsen. Efter åratal av till synes resultatlöst givande har jag gett upp.
Med den väldigt kategoriska blicken jag föredrar finns det fyra förhållningssätt till omvärlden, med två faktorer: huruvida du inser hur mycket världen kan suga, och om du väljer att agera på det eller ej. Ålder, omständigheter eller jag själv har placerat mig i det medvetet apatiska facket: det kan jag inte tillåta.
Det största västvärldsarslet i den här berättelsen tycks vara du. Resonemanget förefaller inte endast vara något någon från Occidenten skulle få för sig, utan det känns även skönt svenskt.
Det svenska skönjs i benägenheten att bedöva sitt värkande samvete med välgörenhet. Något för vilket bot, naturligtvis, borde sökas på annat håll. Men visst blir det enklare att ta del av det som välfärdsstaten erbjuder gratis studier, läkarvård m.m. Det svenska urskiljs även i tron på att allt löser sig bara man skänker pengar. Det må vara självklart, men det kan inte nog understrykas: välgörenhet allena kommer aldrig att överbygga klyftorna i världen. Eller som moder Teresa sa ”The hunger for love is much more difficult to remove than the hunger for bread.”
Det occidentala bottnar i de kristna missionerna, vilka i vår tid bedrivs över hela världen förklädda till välgörenhet. Urgamla västerländska värderingar och föreställningar som demokrati, mänskliga rättigheter och humanismen påtvingas folk som berövas en egen framtid och utveckling. Mänskliga rättigheter och humanism är inget annat än kristendom med det transcendenta avskalat.
Ha det!
Intressant läsning Björn! Citatet och de multipla platityderna är visserligen vare sig befogade eller berättigade, men andemeningen verkar genomtänkt; icke desto mindre, du menar att andra insatser än pengar krävs för att överbrygga klyftorna i världen samtidigt som du har en till synes negativ inställning mot införande av demokrati och mänskliga rättigheter – vilka åtgärder förespråkar du egentligen?
Detta eviga tjat… När ska vi svenskar börja tänka på oss själva istället för att skänka bort våra surt förvärvade pengar? Personer men någon form av slutledningsförmåga förstår att stora delar av de pengar som skänks alltid hamnar i fel ficka. Det tydligaste exemplet uppdagades för en tid sedan då det visade sig att Röda korset (som ska alltid ska va så käcka) svindlat bort flera miljoner i form av bonusar och fettdrypande middagsbjudningar. Det är möjligt att det rör sig om en person i det fallet, men kontinuiteten i dessa förskingringsfall är skrämmande. Röda korset har gjort det, Amnesty lika så. vem står på tur?
Ständigt ska vi svenskar lastas för något annat lands misär. Trots att många svenskar kämpade för att få fram mat på bordet 2004, skänkte vi gemensamt bort mer pengar än någonsin till Tsunamikatastrofens offer.
Åk till Haiti och mata folk med sked om ni har lust, men sitt inte och beklaga er över att de har de så svårt därnere. Försök inte bada i deras blod, för att åsamka någon form av ångestkänslor för de personer som faktiskt försöker leva ett liv utan skam. ”nu har det här hänt på Haiti, därför ska ni andra också leva i ett ångestfyllt mörker utan hopp om framtiden. Face it. Världen är orättvis, lev i nuet istället för att strö pengar vind för våg.
Ikväll räddades Saabs livhanke med blotta förskräckelsen av landet Von Dutch, tack vare att staten och det annars så givmilda svenska folket suttit och tryckt på sina pengar, alternativt skänkt bort de över resten av jordklotet. Värna om det egna i första hand, därefter kan vi leka räddningsaktion.
Om jag förstår dig rätt ska man alltså inte försöka hjälpa någon om man inte är säker på att det är effektivt eller om man inte själv har det väldigt bra?
Jag vet inte vart dina uppgifter om Sverige 2004 kommer ifrån, men att vara fattig i välfärdsstaten är trist men överkomligt; i kontrast till, typ, Haiti.
Till sist: SAAB är ett företag som i åratal har gått med förlust – vad är poängen med att rädda ett sånt?
Marcus, bidrag i form av pengar i välgörenhet är problematiskt. De flesta experter är överens om att det är institutionerna i länderna det är fel på. Att skicka pengar utan klar avsändare blir då i stort sett omöjligt. Det är dock lyckosamt att du ska bli läkare – dina chanser att på allvar göra en skillnad som biståndsarbetare exempelvis är stora.
Och angående SAAB: säg det till familjerna i Trollhättan. Ett misskött företag med potential ska räddas, med det inte sagt att Spyker inte köpt ett plåtklätt lik.
Absolut, det finns en anledning att Sida budgetar flera hundra tusen till fika. Oaktat korruptionen och eventuellt inkompetens, frågan är inte hur mycket som kommer fram utan snarare hur mycket som skickas. Att en behandling är ineffektiv innebär inte att man ska låta sjukdomen löpa amok.
Familjerna i Trollhättan kan, kort sagt, flytta därifrån.