The Folly of Man
Detta är det närmaste denna blogg kommer att komma sedvanligt bloggande.
Bitvis drabbas jag av en ytlig men allomspännande depression, som är förkrossande samtidigt som den är, ur det cyniska, lite hånfulla perspektivet som är mitt signum, fullkomligt överkomlig. Ur mitt förstapersons tredjepersonsperspektiv märker jag att jag trots allt skrattar och beter mig som normalt; sålunda tycks depression onekligen vara en missvisande term. Oaktat begreppsförvirringen är en sak säker – under dessa perioder tänker jag väldigt mycket på döden.
Döden, som ju är oföreställbar, är egentligen inget att fundera på annat än genom slutet av dess antonym och kanske främst vad man föreställer sig att man vill ha avklarat; denna ofrånkomliga, fåfänga jakt efter någon form av odödlighet som alstrar så mycket god konst och hemska gärningar. Eftersom jag föreställer mig att jag är precis som jag föreställer mig att andra är, är det inte så konstigt att dessa morbida tankar tycks uppmana mig att skapa – kanske något mer beständigt än en blogg, dessutom.
Vidare, och för att runda av denna raljerande exposition, har jag länge antagit att mina depressioner beror av ingenting alls, bara hormoner vajandes i vinden. En alternativ tolkning som slog mig på hemgången efter kvällens eskapader är att jag blir deprimerad när omständigheter får mig att beröra en insikt eller känsla inom mig som jag skyggar undan ifrån; eventuellt något som jag bör använda som riktning i livet.
Nog blottande; morgondagens inlägg kommer innehålla en kompensatorisk koncentration könsord.
Fint. Inlägget förstördes dock lite av att jag genom hela läsningen stålsatte mig inför vad jag trodde skulle möta mig längre ned i texten, typ en mening av som ”självmord är den enda utvägen”.
Själva känslan av depression light är nog inget du är ensam om. Jag själv är exempelvis oerhört nostalgisk vilket ofta framkallar liknande känslor.
Jag kan hålla med dig om att det hade vart ett maffigare slut om jag tog livet av mig!