Perky Nipples – Safe for work

Herrejössesjävlar och gudars skyming, det är dags igen; knivskarp analys och satir i ett. För er som inte lekt leken tidigare, men som självfallet får tåla den, rekommenderas det tidigare inlägget It’s Complicated, av vissa hyllad som den främsta av sitt slag.

Först och främst kan vi konstatera att Leo kommer är den typen av snut/journalist/advokat som får saker gjorda, kosta vad det vill; han är så himla okonventionell att han inte bara har kastat regelboken ut genom fönstret, utan även den låda den kom i. Genom att inte knäppa den översta knappen på skjortan men ändå ha slips [sic!] åskådliggörs tydligt hur karaktären finner sig i de ramar som samhället satt upp, men bara på ytan. Han är även tuff nog att bära upp ett plåster i pannan.

I bakgrunden finns en fyrbeklädd ö, höljt i dunkel. Det är rimligt att anta att något fuffens pågår på ön; det är också sannolikt att det är övernaturligt till naturen, eftersom allt är rött. Det finns inget kärleksintresse i filmen.

Slutligen ses intill titeln, och i mycket mindre storlek än Leos namn,  regissörens omnämnd. Sannolikt har han gjort filmer tidigare, men det anses inte så viktigt.

I en mening: Leo är en hårdkokt typ som hamnar på en ö där saker banne mig inte står rätt till, hamnar i knipa med dåliga odds, fast vinner.

Oklara omständigheter ledde till att jag kunde lägga vantarna på en betydlig bunt kuponger, var och en värd en förpackning vegetariskt fake-kött, eller Quorn.

Låt er inte luras av dess utseende; den soyabaserade geggan är på intet vis riktig kött och ska hädanefter aldrig få nämnas i min omgivning utan minst en fnysning från min sida. Jag har nu lagat diverse rätter med denna dyra svamp, och jag har provat alla möjliga varianter: filéer, bitar, strimlor, färs och till och med pytt i panna. I alla avseenden finner jag födan otillräcklig (även om pytt i pannan innehöll tillräckligt med potatis och fett för att smaka ok).

Det är nu alltså empiriskt bevisat: företaget bakom produkten Quorn gör sig själv en otjänst när de försöker lansera den svampiga massan som ett dyrare, nyttigare och mer spännande alternativ till kött. Aldrig mer.

Det här är något som jag har tänkt skriva om väldigt men av omgående uppenbar anledning aldrig kunnat fasa in i bloggen; nu gör jag det ändå.

På den tiden när Amerika var engelsk och folk satte sin tilltro till en gammal gumma väldigt långt bort istället för en regering (med en president som förvisso instiftades för att lura massorna att det fanns en kung), fanns Roger Roberts. Han var en, åtminstone i efterhand, sjukt cool royalist som utvecklade metoder för små förband att leva bakom fiendelinjer och vara allmänt jobbiga, delvis genom att utnyttja gammal indiantaktik. De regler han hittade på används idag, med viss modifikation, av US Rangers, vilket säkert imponerar på vissa; själv är jag mest intresserad därför att alla hans taktiker går att applicera på moderna dataspel.

Jag förstår vad Marcus menar i föregående inlägg. Taglinen i bildens nederkant lyder: ”Den första människan kom från Afrika. Ska vi åka tillbaka och hälsa på?”. Lysande. Blir alldeles fnissig.

Jag har idag åter känt denna outsinliga brunn av misantropi bubbla över då jag på väg till tjänstgöring färdades per kollektivtrafik; i tunnelbanan finns numera talrika reklamer för Vikingline, detta vattenhål och tillika parningsplats för gentila geriaktriker och partande plebejer.

Av klientelet att döma, och döma dem bör man, är reklamen förmodligen mitt i prick, men för oss andra är den kort sagt vämjelig. Affischerna består alla av en bild på ett djur, typ en giraff, och en folkkär artist, typ Lasse Berghagen, samt spetsfundig copy i stil med en giraff som säger ”Jag är längre än Lasse”.

Damer och herrar i publiken; man kan inte hitta på skit av denna kaliber - det är oklart om felet står att finna hos Vikingline, reklambyrån eller slutkonsumenterna, men klart är att vår läsarkrets inte är innefattad, förhoppningsvis, säkerligen och gudskelov.

Så var OS slut för den här gången. Ett läckande Sverige slås ut av ett obehagligt defensivt Slovakien och eftersom jag precis glider över den där gränsen då sporthatare (som Marcus) kallar en patetisk är dagen givetvis förstörd nu. Helvete.

För att muntra upp stämningen (vem försöker jag lura?) tänkte jag introducera en ny kategori som jag tror min kollega kan göra underverk med: Dagens I-landsproblem.

Dagens I-landsproblem: De där första sekunderna innan vattnet blir varmt i duschen. Ni vet, man riktar munstycket mot väggen men likt förbannat kommer det kallt vatten på fötterna.

Jag nickar igenkännande när Jocke Berg i intervjun säger att Nickelbacks låt Rockstar representerar allt som är dåligt med musik.

Ni har väl inte missat Shout Out Louds nya skiva? Work är bandets tredje i ordningen och lite som att träffa en gammal vän du inte sett på länge. Lika trevlig som förut, men med lite snyggare kläder. Kanske inte lika rättfram och melodisk som förra Our Ill Wills men definitivt lika bra. Att tjejen i bandet tydligen kallas för Bebban är rolig kuriosa.

Jag kan på intet vis bedöma huruvida detta kommer vara uppenbart eller förvånande, men jag är något av en fegis i det att jag ogärna tar konflikter; det faktum att jag aldrig blir arg kanske bara är ett klokt sätt att vara en fjolla.

På samma sätt vet jag inte riktigt hur jag ska reagera när främlingar presenterar värderingar som jag inte alls håller med om – särskilt när man redan är iklädd en roll som elev eller anställd. En av mina handledare, som är en mycket kompetent och sympatisk man, har för vana att uttrycka sig på ett halvt om halvt charmigt, halvt om halvt nedsättande vis om kvinnor; förvirrat ler jag artigt. I somras hade jag hand om en patient som mitt under diverse vårdrelaterade bestyr och kallprat började hinta att han hade för vana att köpa sex i Thailand, varpå jag inte kastade ut gubben utan bara nickade för att visa att jag förstod.

Fallen ovan är exempel på tillfällen då social kutym samt i viss mån förpliktelser hindrar mig från att agera som jag inte bara ville, utan i det senare fallet faktiskt också borde ha gjort – eller så famlar jag efter undanflykter.

Lagom till sista stycker inser jag också att jag inte heller har någon lösning, slutsats eller poäng. Utomordentligt. För den som efterfrågar sköj hänvisar jag till mitt inlägg nedan, som är mycket kostligt.

På de villovägar Internet erbjuder anlände jag otippat nog till Aftonbladets viktklubb, där följande intressanta läsning står att finna:

Variera istället de hälsosamma alternativen och pigga gärna upp rätterna med färgglada grönsaker som aubergine och squash.

Och då tänker jag: det här, det är bra journalistik.

Harangen ovan förutsätter att Aftonbladet inte främst läses av hundar