Se: Man tänker sitt
Ett i efterhand egentligen rätt självklart men likväl konstigt drag hos mig är att jag har en förkärlek för det annorlunda; vad filmer anbelangar är jag såpass desillusionerad att bara överraskande (läs: obegripliga) filmer resulterar i en någorlunda hård kulturerektion.
In träder Man tänker sitt, en strålande uppvisning i ett par Falkenbergares förmåga att göra det ordinära oförståeligt och det alldagliga överväldigande tragiskt. Med en handling som är i stort sett obefintlig och ändå väldigt välskriven visas fyra livsöden upp, alla med utanförskap som en gemensam nämnare. En fullkomligt lysande filmmusik av Erik Enocksson tillsammans med den yngsta, synbarligen handikappade, protagonistens lillgamla rabblande av Thoreau-citat skapar tillsammans en absurd, overklig – och därmed trollbindade - film.
Se den.
Det är lite tråkigt att du måste benämna filmer som denna annorlunda och att du fortfarande blir förvånad över att du gillar dem. Har velat se den länge!
Fast. Den är ju väldigt annorlunda. Och jag sa inte att jag var förvånad.
Men annars en bra kommentar.