Perky Nipples – Safe for work

Det har nyligen kommit till min kännedom, eller, nja, jag har nyligen stört mig på en välbekant sanning; folk är godtyckligt känsliga för saker, utan minsta källkritik.

Exemplet offentlig rapning belyser frågeställningen: en fysiologisk, naturlig reaktion på födointag, som vi dessutom satt i system att göra alltmer frekvent, då endast en bråkdel av världens vatten idag är icke kolsyrat – men ändå förväntas man göra det tyst, så att det inte märks. Är detta en rimlig tankegång? Intelligenta människor torde veta bättre än att acceptera normer från föregående generationer utan eftertanke, vilket ju faktiskt har lett till exempelvis kvinnlig rösträtt, att svarta får sitta längst fram i bussen samt att män får ha både långt hår och tighta byxor utan att stenas och våldtas för allmänt bögeri.

Det första bemötandet till tankegången ovan blir förmodligen det klassiska ”fullt ös, medvetslös” argumentet, alltså typ: ”Ja, men om man får rapa så får man faktiskt bajsa på bordet också!”. Det konstiga med det resonemanget är antagandet att ett regelbortfall, om än oskrivet, ofrånkomligen resulterar i någon slags dystopisk anarki där människan regredierar till sitt mest primitiva jag.

Sammanfattningsvis, kan vi inte bara enas om att vi rapar för att vi behöver, så behöver ingen skämmas?

Föreställ er att ni ska äta frukost, har hällt upp er favoritmüsli i skålen och ska bara hälla över mjölk. Ni tar fram och öppnar en liter enkronabilligaremjölk från LIDL och tippar den våghalsigt över skålen; bara för att få se hur vita, motbjudande klumpar befläckar er heder och frukost.

Inte för att jag kommer sluta handla på LIDL; skiten är för billig för att avstå från.

Dagens rumlande genom de drivor av populärkultur som vårt världsomspännande intranät ger upphov till föranledde en episod av ånger och frustration: Heavy Rain har släppts.

För er outbildade massor som befinner er på samma kunskapsnivå som jag befann mig för en kvart sen så är Heavy Rain ett av de begreppen som jag har sett användas mer och mer frekvent i de samtidskanaler jag nyttjar; trots det iddes jag aldrig tidigare utforska vidare, vilket kanske kan tolkas som att renässansen definitivt är över. Heavy Rain är tydligen den sedan urminnes tider efterlängtade uppföljaren till Fahrenheit, som på sin tid hyllades som en frisk vind i ett döende medium. Fahrenheit introducerade ett slags filmliknande spelsätt där små handlingar i början påverkade de sista kapitlen, med tillika frustrerande som fascinerade följder.

Dock inte fullt ut, då episoder av oförsiktig agerande alltid kunde åtgärdas medelst en loadingsekvens; något som åtgärdats i Heavy Rain. Uppföljaren kretsar nämligen kring fyra huvudpersoner som alla kan dö utan att spelet slutar – vilket lär innebära något skakiga nerver.

Nackdelen? Finns bara till PS3. Fan.

Jag gör så orimligt bra val av bilder/ordvitsar

Kalla mig vad ni vill, men jag gillar inte när busschauffören tar mobilen ur handen på mig för att kolla sms-biljetten.

Herrejössesjävlar och gudars skyming, det är dags igen; knivskarp analys och satir i ett. För er som inte lekt leken tidigare, men som självfallet får tåla den, rekommenderas det tidigare inlägget It’s Complicated, av vissa hyllad som den främsta av sitt slag.

Först och främst kan vi konstatera att Leo kommer är den typen av snut/journalist/advokat som får saker gjorda, kosta vad det vill; han är så himla okonventionell att han inte bara har kastat regelboken ut genom fönstret, utan även den låda den kom i. Genom att inte knäppa den översta knappen på skjortan men ändå ha slips [sic!] åskådliggörs tydligt hur karaktären finner sig i de ramar som samhället satt upp, men bara på ytan. Han är även tuff nog att bära upp ett plåster i pannan.

I bakgrunden finns en fyrbeklädd ö, höljt i dunkel. Det är rimligt att anta att något fuffens pågår på ön; det är också sannolikt att det är övernaturligt till naturen, eftersom allt är rött. Det finns inget kärleksintresse i filmen.

Slutligen ses intill titeln, och i mycket mindre storlek än Leos namn,  regissörens omnämnd. Sannolikt har han gjort filmer tidigare, men det anses inte så viktigt.

I en mening: Leo är en hårdkokt typ som hamnar på en ö där saker banne mig inte står rätt till, hamnar i knipa med dåliga odds, fast vinner.

Oklara omständigheter ledde till att jag kunde lägga vantarna på en betydlig bunt kuponger, var och en värd en förpackning vegetariskt fake-kött, eller Quorn.

Låt er inte luras av dess utseende; den soyabaserade geggan är på intet vis riktig kött och ska hädanefter aldrig få nämnas i min omgivning utan minst en fnysning från min sida. Jag har nu lagat diverse rätter med denna dyra svamp, och jag har provat alla möjliga varianter: filéer, bitar, strimlor, färs och till och med pytt i panna. I alla avseenden finner jag födan otillräcklig (även om pytt i pannan innehöll tillräckligt med potatis och fett för att smaka ok).

Det är nu alltså empiriskt bevisat: företaget bakom produkten Quorn gör sig själv en otjänst när de försöker lansera den svampiga massan som ett dyrare, nyttigare och mer spännande alternativ till kött. Aldrig mer.

Det här är något som jag har tänkt skriva om väldigt men av omgående uppenbar anledning aldrig kunnat fasa in i bloggen; nu gör jag det ändå.

På den tiden när Amerika var engelsk och folk satte sin tilltro till en gammal gumma väldigt långt bort istället för en regering (med en president som förvisso instiftades för att lura massorna att det fanns en kung), fanns Roger Roberts. Han var en, åtminstone i efterhand, sjukt cool royalist som utvecklade metoder för små förband att leva bakom fiendelinjer och vara allmänt jobbiga, delvis genom att utnyttja gammal indiantaktik. De regler han hittade på används idag, med viss modifikation, av US Rangers, vilket säkert imponerar på vissa; själv är jag mest intresserad därför att alla hans taktiker går att applicera på moderna dataspel.

Jag förstår vad Marcus menar i föregående inlägg. Taglinen i bildens nederkant lyder: ”Den första människan kom från Afrika. Ska vi åka tillbaka och hälsa på?”. Lysande. Blir alldeles fnissig.

Jag har idag åter känt denna outsinliga brunn av misantropi bubbla över då jag på väg till tjänstgöring färdades per kollektivtrafik; i tunnelbanan finns numera talrika reklamer för Vikingline, detta vattenhål och tillika parningsplats för gentila geriaktriker och partande plebejer.

Av klientelet att döma, och döma dem bör man, är reklamen förmodligen mitt i prick, men för oss andra är den kort sagt vämjelig. Affischerna består alla av en bild på ett djur, typ en giraff, och en folkkär artist, typ Lasse Berghagen, samt spetsfundig copy i stil med en giraff som säger ”Jag är längre än Lasse”.

Damer och herrar i publiken; man kan inte hitta på skit av denna kaliber - det är oklart om felet står att finna hos Vikingline, reklambyrån eller slutkonsumenterna, men klart är att vår läsarkrets inte är innefattad, förhoppningsvis, säkerligen och gudskelov.

Så var OS slut för den här gången. Ett läckande Sverige slås ut av ett obehagligt defensivt Slovakien och eftersom jag precis glider över den där gränsen då sporthatare (som Marcus) kallar en patetisk är dagen givetvis förstörd nu. Helvete.

För att muntra upp stämningen (vem försöker jag lura?) tänkte jag introducera en ny kategori som jag tror min kollega kan göra underverk med: Dagens I-landsproblem.

Dagens I-landsproblem: De där första sekunderna innan vattnet blir varmt i duschen. Ni vet, man riktar munstycket mot väggen men likt förbannat kommer det kallt vatten på fötterna.